Tillbackablick över våren som varit

Sommaren står inför dörren och därför tänker jag avsluta våren med ett vårinlägg.

Var våren som du tänkt dig att den skulle vara?

Jag var beredd på att våren skulle vara utmanande men den har faktiskt varit värre än jag förväntat mig. Massor att göra, avhandling som släpat och en ond spiral av tenter som blev underkända på grund av allt för lite tid. Nu är det över och endast en tent återstår, tack för det!

Hur såg ditt liv ut förra våren?

Våren har en tendens att bli väldigt intensiv, så även förra året. Hade massor av psykologi kurser och tidskrävande projekt. Dock var det inte en lika intensiv vår som denna. Annat som hände förra våren var att jag för första gången var med i en specialföreningsstyrelse. Det innebar massa nytt och spännande.

 

 

Hur hoppas du att våren blir nästa år?

Förra veckan ansökte jag om studie plats i Vasa inför nästa vår. Som blivande ämneslärare måste jag studera ett halvår i Vasa, och i mitt fall lönar det sig att ansöka om plats redan detta år då det inte finns någon garanti att jag får en plats då jag önskar (måste vara ett exakt antal filosofistuderande som söker för att det skall bli av). Dock hoppas jag på att jag inte får plats ännu detta år, jag skulle mycket hellre åka sista året till Vasa då studierna här i Åbo är klara och jag således inte behöver återvända (blir dyrt att ha en lägenhet i Åbo då Oskar skulle bo kvar och själv ha råd att leva och bo i Vasa, dessutom känns det omotiverade att lämna magistersstudierna på hälft). Orsaken varför jag ändå valde att söka är för att det skulle vara förargande att endast söka sista året, inte få plats och således tvingas sitta och vänta ett helt år på att kunna slutföra studierna. Summa sumarum så hoppas jag att jag fortfarande bor kvar i Åbo nästa vår och skriver på progradun, och vet att jag har studieplats i Vasa därpå följande vår.

 

 

Hur förändras musiken du lyssnar på på våren?

Musiken förändras inte märkbart. Främst på grund av att jag sällan lyssnar på  nån specifik musik  Oftast är det radion som spelar på här hemma, och dom gångerna jag lyssnar på musik är det musik som spelar året runt.

 

Har du haft några särskilda vårprojekt på gång?

Hela våren har varit ett enda projekt att komma igenom haha... Och kandidatavhandlingen har jag haft som projekt att få färdig och godkänd, och det har jag lyckats med vilket gläder mig! Nu skall jag bara få igenom den sista eländiga psykologitenten så är jag filosofi kandidat.

 

Vad föredrar du, vår eller höst?

Hösten är fin men våren vinner nog!

Vem/vad är din vårförälskelse?

Nu när stressen har släppt så har en allmän vårförälskelse blommat ut. Plötsligt har jag upptäckt att jag har en sambo och vill mysa med honom igen, vilket det inte har funnits tid över för under våren. Förra sommaren hade jag ett lyckorus som kom nu och då och som jag antog att berodde på att jag inte hade någon stress under sommaren. Nu har ruset börjat komma tillbaka efter att ha varit fullständigt bortblåst sedan hösten. Så jag skulle kanske säga att jag har en senvårförälskelse i livet allmänt. Jösses vad klyschigt och lyckligt det blev.

 

Hur hoppas du sommaren blir i år?

Jag hoppas på en varm och solig sommar tillskillnad från förra året. Annat jag hoppas på är en stressfri sommar, att jag orkar hålla motivationen uppe med de studier jag kommer att arbeta med under sommaren och att jag är utvilad och ivrig på att ta itu med magistersstudierna då hösten anländer.

Har du några sommarplaner?

Liksom förra sommaren så kommer jag att studera denna sommar. Tanken är att jag under juni och juli månad skall hinna skriva färdigt min biämnesuppsats i hälsokunskap (forskning som motsvarar en kandidatavhandling), och att jag skall ha tid att studera litteratur så jag har material att arbeta med i höst då jag på allvar sätter igång med progradun. I augusti då skolorna sparkar igång kommer jag att avlägga min fältpraktik, så det blir med andra ord studier hela sommaren. En ytterst fattig sommar.

Alla bilder är tagna från: http://weheartit.com/Smeeeds

Sara Smeds
17.05.2016 kl. 10:53

Avhandlingen inskickad

Skål då kandidatavhandlingen skickats in! Nu får jag hålla tummarna att den inte kommer tilbaka. Det skulle vara skönt att bli färdig kandidat nu till våren innan sommarlovet, och kunna ansöka om att börja studera på magistersnivån och hela köret innan hösten. Hoppas på att jag på första maj kan höja skuppa glaset i luften och skåla över att vara en glad kandidat och ett steg närmre magisters examen i filosofi.

Sara Smeds
27.03.2016 kl. 16:26

Det är såhär man skall känna

För exakt en vecka sedan kom jag och Oskar hem till Åbo igen, utmattade men nöjda efter ett veckoslut i Paris.

Nu har man hunnit återgå till vardagen igen. Sista perioden för detta läsår har sparkat i gång, vilket är skönt. Jag oroar mig ofta för den ständigt närvarade stress som vilar över mig och alla symptom som kroppen försöker signalera och varna  en med. Senast i dag då jag var i skolan och kom att lyssna på vad människor runt omkring pratade om så kunde jag återigen konstatera att allt för många lider av samma problem. De vanliga fraserna "hej hur mår du" besvaras lika ofta med svaret "inte så bra" som det automatiska svaret "bra". Folk pratar om hur dåligt de mår på grund av all stress, hur de seriöst är rädda för att gå in i väggen och hur de måste rensa bort alla fritidssysselsättningar för att inte fullständigt braka ihop. Man hör på dem att de är allvarliga med va de säger, det är inget "tyck synd om mig" prat eller vardags klagan. Eller och andra sidan, tyvärr har denna klagan blivit en form av vardagen.

Det hemska är att det för mig kommer som en lättnad att höra att man inte är den enda som ständigt har känslan av att ta vatten över huvudet, ha kramper i mage, hög puls, oron i kroppen. Att folk är så stressade kommer inte som en chock, det kommer som en lättnad. Då är jag som alla andra, detta är det normala. Det är såhär samhället skall se ut.

 

            

Stunderna då man inte känner någon stress är få, ofta handlar det om några timmar, sedan blir man återigen påmind om vardagen. Resan till Paris var ett exempel, man var borta från all stress och kunde fokusera på att ha roligt, men med jämna mellanrum blev man återigen påmind om att vardagen väntar och klumpen i magen var där igen. Trots att jag valt denna väg själv, trivs med min vardag, gillar att studera, känner mig lycklig och upplever mig ha motivation så finns alltid den plågsamma känslan där. Känslan som har blivit en allt för stor del av livet, den som fläckar vardagen, och hänger som en skugga över allt annat. Problemet finns inte bara hos oss unga, hos oss studerande, hos oss som pressas av att producera, problemet finns i samhället. Det är inte såhär folket skall må.

Tillika vill man inte klaga. Som bäst rullar en dokumentär på i bakgrunden där den råa sanningen visas, hur flyktingar lever. Det går inte ens att tänka sig hur det är att leva i deras skor. Då känner man sig smutsig då man klagar. Skall man bara vara finsk, tiga och vara nöjd med det man har? Eller är det en ny folksjukdom som växer fram i vårt västerländska samhället? En folksjukdom skapad av oss själva.

 

Sara Smeds
21.03.2016 kl. 21:34

Magnetröntgen

Förra veckan var jag på magnetröntgen till ett gammalt bekant ställe. Det var inte direkt ett saknat ställe jag besökte och känslan av att sitta där var heller inget jag sett framemot att få åter uppleva. Det var ledsamt att se alla barn som var där, en del såg man att var ledsna och oroliga och deras föräldrar såg utmattade och slutkörda ut, andra såg friskare och glada ut. Barnets Borg och hela området omkring byggnaderna är för min del ett ställe som endast framkallar frustration, nervositet och ångest. Man vill så gärna att alla som spenderar en stor del av sin tid där nu skall få ett lyckligt slut och ha lika tur som jag, men jag vet att alla inte har det. Tyvärr är världen inte en så lycklig plats.

Nu sitter jag och väntar på samtal från läkaren. Han eller hon skall ringa i dag, och trots att jag har svårt att se vad som skulle ha förändrats sedan jag senast var på undersökning så ät det lite pirrigt. Det är första gången de är jag sjäv som skall ha kontakt med läkeren, tidigare har jag varit underårig och allting har skötts via mamma. Nu har jag vuxit upp och blivit stor och då måste man även ta de jobbiga sakerna i egna händer.

Sara Smeds
02.03.2016 kl. 12:58

Ett veckoslut i Helsingfors

På veckoslutet åkte så gott som hela Öffen gänget till Helsingfors och deltog i Östra Finlands Nation vid Helsingfors Universitets årsfest. Det är roligt att nu och då få klä upp sig som en liten prinsessa och leka fin. Jag överväger att delta i en annan årsfest som ordnas senare i vår på Åbo slott. Visserligen är den dyr, men lite sugen är man ju på att få delta i en bal på ett riktigt slott.

Sara Smeds
01.03.2016 kl. 15:10

Den där känslan

Har alltid tyckt att folk som beskriver känslan som på bilden är lite konstiga och tyckt att det är det sista man skulle få för sig att göra då man är stressad. Ända tills i dag, i dag skulle inget ha kunnat sammanfatta dagen bättre. 

 

           

 

Sara Smeds
15.02.2016 kl. 20:44

Fastlaskiainen

Tredje gången gilt blev det med fastlaskiainen för min del. De två tidigare gångerna fastlaskiainen ägt rum under min studietid har jag varit bortrest. Men nu har även Öffen varit och åka pulka!

 

Sara Smeds
09.02.2016 kl. 20:02

Vart tar veckorna vägen?

Tiden går otroligt snabbt nuförtiden. Enligt mig är det inte annat än fredagar och söndagar numera. På fredag tänker man "oj vart försvann den veckan, det var ju fredag senast i går", och på söndag kan man inte förstå vart veckoslutet försvann, det var ju bara någon timme sedan det var fredag kväll. Kanske det är ålderdomen som kommer, alla gamlingar talar alltid om att tiden går så otroligt fort. Och andra sidan sade Heidi som var här för två dagar sedan (tänkte säga igår för det känns som så, ännu ett tecken på att tiden rinner iväg) att hon tycker att veckan gått otroligt långsamt så det är väl fast i hur ens vardag ser ut. Kanske det är det att jag inte har någon värst strukturerad vardag som gör att tiden går så fort. Visst har jag vissa dagar då jag har skola och andra då jag studerar hemma, men trotts det ser dagarna väldigt olika ut från vecka till vecka. Att ha många bollar i luften på amma gång påverkar säkert också upplevelsen av tiden. På sätt och vis är det roligt att tiden går fort, det tyder på att man inte hinner få lång tråkigt, men jag nöjer mig med detta tempo, fortare behöver det inte gå. Annars är man 50 snabbare än man hinner blinka.

 

- I vårat hus är det gästerna som sitter på golvet då stolarna tar slut.

Sara Smeds
05.02.2016 kl. 11:27

Hur vardagen känns i kort

De intensiva dagarna fortsätter. Det känns lite som om man skulle drunkna emellan åt. Får bara blicka frammåt och försöka se ljuset i tunneln som sist och slutligen inte är så jätte långt borta. Dessvärre känns det som om det tar månader att komma dit.

                  

                   

Sara Smeds
03.02.2016 kl. 18:25

Lite till gnäll om studierna

Började i dag en ny kurs i psykologi och fick en ordentlig käftsmäll då föreläsaren presenterade kurslitteraturen, tentdatum mm. Om jag trodde jag hade mycket att göra före denna kurs så vet jag inte vad jag skall kalla "arbetsbördan" jag har nu. Fick ta och börja ställa in annat program jag hade planerat hinna med innom de komande veckorna, så som årsfester, och prioritera studierna högre i stället. Svider lite då det hade varit roligt att delta i Kårens årsfest, men alltid räcker inte tiden till. Lite rikare får jag ju dessutom känna mig nu då jag ändå sparar flera pengar genom att avsåt festligheten.

                   

Sara
01.02.2016 kl. 17:39

Detta är min offentliga dagbok.


Främsta orsaken till att en blogg som denna existerar, är för att det ibland är skönt att få skriva av sig, skriva om saker som känns aktuella, reflektera över vardagen, berätta vad jag gjort, saker jag funderat över eller kanske bara konstaterat. Att lägga upp bilder och minnas tillbaka är en anna rolig del med att skriva på en blogg.

Delvis klottrar jag på denna blogg av eget intresse, och tillika uppdaterar jag människor som jag inte träffar så ofta om vad som händer i mitt liv just nu, vilket jag ser som ett extra plus. Kort förklarat är detta min offentliga dagbok.

Denna offentliga dagbok startade år 2016 och flyter på tillsvidare. Som med en riktig dagbok skriver jag nu och då, då det faller mig in. Således är detta ingen blogg som jag medvetet håller igång.

2016 var för mig varit ett år av utveckling. Under året har jag lyckats bli färdig kandidat i filosofi och påbörjat magistersstudierna. 2016 var ett övergångsår, det handlade om att avsluta en del och påbörja en annan.

2017 kommer vara ett annorlunda år. Att säga att det är ett nytt kapitel är att överdriva, men jag börjar närma mig slutet av ett kapitel jag befunnit mig i under de senaste åren.

Det som gör 2017 till ett annorlunda år är att det förmodligen blir mitt sista år i Åbo. Jag kommer arbeta med pro gradun och förhoppningsvis få den klar vid jul. På sätt och vis blir det ett vemodigt år. Åbo är fint och studietiden har varit spännande och något man aldrig kommer få uppleva igen. Och andra sidan känner jag att jag fått ta del av allt detta nu, och jag ser framemot att påbörja nästa steg i livet.

Under år 2017 kommer jag även ta mer avstånd från studielivet. Efter att ha varit en aktiv del av studielivet och dess verksamhet i form av styrelseaktivitet, kommer jag från och med årsskiftet inte längre vara en del av allt detta. Härefter är man endast gäst på evenemangen.

Studierna är alltså en stor del av mitt liv just nu, och även om jag talar i tonen att studierna börjar närma sig sitt slut så är det en bit kvar innan jag är klar för arbetslivet. I framtiden kommer jag att arbeta som ämneslärare i skolämnena filosofi, psykologi, hälsokunskap och livsåskådning. 

Mitt hem är en liten tvåa på 35 kvadrat. Den delar jag med Oskar som är min partner sedan sex år tillbaka. Förutom vi två så bor här två sköldpaddor, Columbus och Cleopatra, och ett okänt antal dammråttor. Dammråttorna har jag inte valt som husdjur, men paddorna brukar plocka fram dem lite härifrån och därifrån samt gömma undan då jag försöker damsuga upp dem. Vet inte hur de lyckas men så fort jag städat undan dammsugaren så dyker deras råttor upp igen.

Avslutningsvis kan jag presentera mig som Sara Smeds. Jag fyller 23 i april och är ursprungligen hemma från den lilla staden Borgå. Jag växte upp i en liten by på landet, där jag och min familj på sex personer bodde tillsammans under största delen av mitt omyndiga liv. Som 19 flyttade jag iväg till Åbo och drog sambon Oskar med mig. Vi stötte på varandra redan som 16 åringar och har sedan dess varit ett par. I Åbo bor vi än idag med vår lilla familj och trivs utmärkt. Längre än så har min historia ännu inte kommit, vad framtiden har att utvisa kommer att dyka upp i form av blogginlägg här på bloggen.