Avhandlingen inskickad

Skål då kandidatavhandlingen skickats in! Nu får jag hålla tummarna att den inte kommer tilbaka. Det skulle vara skönt att bli färdig kandidat nu till våren innan sommarlovet, och kunna ansöka om att börja studera på magistersnivån och hela köret innan hösten. Hoppas på att jag på första maj kan höja skuppa glaset i luften och skåla över att vara en glad kandidat och ett steg närmre magisters examen i filosofi.

Sara Smeds
Publicerad 27.03.2016 kl. 16:26

Det är såhär man skall känna

För exakt en vecka sedan kom jag och Oskar hem till Åbo igen, utmattade men nöjda efter ett veckoslut i Paris.

Nu har man hunnit återgå till vardagen igen. Sista perioden för detta läsår har sparkat i gång, vilket är skönt. Jag oroar mig ofta för den ständigt närvarade stress som vilar över mig och alla symptom som kroppen försöker signalera och varna  en med. Senast i dag då jag var i skolan och kom att lyssna på vad människor runt omkring pratade om så kunde jag återigen konstatera att allt för många lider av samma problem. De vanliga fraserna "hej hur mår du" besvaras lika ofta med svaret "inte så bra" som det automatiska svaret "bra". Folk pratar om hur dåligt de mår på grund av all stress, hur de seriöst är rädda för att gå in i väggen och hur de måste rensa bort alla fritidssysselsättningar för att inte fullständigt braka ihop. Man hör på dem att de är allvarliga med va de säger, det är inget "tyck synd om mig" prat eller vardags klagan. Eller och andra sidan, tyvärr har denna klagan blivit en form av vardagen.

Det hemska är att det för mig kommer som en lättnad att höra att man inte är den enda som ständigt har känslan av att ta vatten över huvudet, ha kramper i mage, hög puls, oron i kroppen. Att folk är så stressade kommer inte som en chock, det kommer som en lättnad. Då är jag som alla andra, detta är det normala. Det är såhär samhället skall se ut.

 

            

Stunderna då man inte känner någon stress är få, ofta handlar det om några timmar, sedan blir man återigen påmind om vardagen. Resan till Paris var ett exempel, man var borta från all stress och kunde fokusera på att ha roligt, men med jämna mellanrum blev man återigen påmind om att vardagen väntar och klumpen i magen var där igen. Trots att jag valt denna väg själv, trivs med min vardag, gillar att studera, känner mig lycklig och upplever mig ha motivation så finns alltid den plågsamma känslan där. Känslan som har blivit en allt för stor del av livet, den som fläckar vardagen, och hänger som en skugga över allt annat. Problemet finns inte bara hos oss unga, hos oss studerande, hos oss som pressas av att producera, problemet finns i samhället. Det är inte såhär folket skall må.

Tillika vill man inte klaga. Som bäst rullar en dokumentär på i bakgrunden där den råa sanningen visas, hur flyktingar lever. Det går inte ens att tänka sig hur det är att leva i deras skor. Då känner man sig smutsig då man klagar. Skall man bara vara finsk, tiga och vara nöjd med det man har? Eller är det en ny folksjukdom som växer fram i vårt västerländska samhället? En folksjukdom skapad av oss själva.

 

Sara Smeds
Publicerad 21.03.2016 kl. 21:34

Magnetröntgen

Förra veckan var jag på magnetröntgen till ett gammalt bekant ställe. Det var inte direkt ett saknat ställe jag besökte och känslan av att sitta där var heller inget jag sett framemot att få åter uppleva. Det var ledsamt att se alla barn som var där, en del såg man att var ledsna och oroliga och deras föräldrar såg utmattade och slutkörda ut, andra såg friskare och glada ut. Barnets Borg och hela området omkring byggnaderna är för min del ett ställe som endast framkallar frustration, nervositet och ångest. Man vill så gärna att alla som spenderar en stor del av sin tid där nu skall få ett lyckligt slut och ha lika tur som jag, men jag vet att alla inte har det. Tyvärr är världen inte en så lycklig plats.

Nu sitter jag och väntar på samtal från läkaren. Han eller hon skall ringa i dag, och trots att jag har svårt att se vad som skulle ha förändrats sedan jag senast var på undersökning så ät det lite pirrigt. Det är första gången de är jag sjäv som skall ha kontakt med läkeren, tidigare har jag varit underårig och allting har skötts via mamma. Nu har jag vuxit upp och blivit stor och då måste man även ta de jobbiga sakerna i egna händer.

Sara Smeds
Publicerad 02.03.2016 kl. 12:58

Ett veckoslut i Helsingfors

På veckoslutet åkte så gott som hela Öffen gänget till Helsingfors och deltog i Östra Finlands Nation vid Helsingfors Universitets årsfest. Det är roligt att nu och då få klä upp sig som en liten prinsessa och leka fin. Jag överväger att delta i en annan årsfest som ordnas senare i vår på Åbo slott. Visserligen är den dyr, men lite sugen är man ju på att få delta i en bal på ett riktigt slott.

Sara Smeds
Publicerad 01.03.2016 kl. 15:10

Den där känslan

Har alltid tyckt att folk som beskriver känslan som på bilden är lite konstiga och tyckt att det är det sista man skulle få för sig att göra då man är stressad. Ända tills i dag, i dag skulle inget ha kunnat sammanfatta dagen bättre. 

 

           

 

Sara Smeds
Publicerad 15.02.2016 kl. 20:44

Fastlaskiainen

Tredje gången gilt blev det med fastlaskiainen för min del. De två tidigare gångerna fastlaskiainen ägt rum under min studietid har jag varit bortrest. Men nu har även Öffen varit och åka pulka!

 

Sara Smeds
Publicerad 09.02.2016 kl. 20:02

Vart tar veckorna vägen?

Tiden går otroligt snabbt nuförtiden. Enligt mig är det inte annat än fredagar och söndagar numera. På fredag tänker man "oj vart försvann den veckan, det var ju fredag senast i går", och på söndag kan man inte förstå vart veckoslutet försvann, det var ju bara någon timme sedan det var fredag kväll. Kanske det är ålderdomen som kommer, alla gamlingar talar alltid om att tiden går så otroligt fort. Och andra sidan sade Heidi som var här för två dagar sedan (tänkte säga igår för det känns som så, ännu ett tecken på att tiden rinner iväg) att hon tycker att veckan gått otroligt långsamt så det är väl fast i hur ens vardag ser ut. Kanske det är det att jag inte har någon värst strukturerad vardag som gör att tiden går så fort. Visst har jag vissa dagar då jag har skola och andra då jag studerar hemma, men trotts det ser dagarna väldigt olika ut från vecka till vecka. Att ha många bollar i luften på amma gång påverkar säkert också upplevelsen av tiden. På sätt och vis är det roligt att tiden går fort, det tyder på att man inte hinner få lång tråkigt, men jag nöjer mig med detta tempo, fortare behöver det inte gå. Annars är man 50 snabbare än man hinner blinka.

 

- I vårat hus är det gästerna som sitter på golvet då stolarna tar slut.

Sara Smeds
Publicerad 05.02.2016 kl. 11:27

Hur vardagen känns i kort

De intensiva dagarna fortsätter. Det känns lite som om man skulle drunkna emellan åt. Får bara blicka frammåt och försöka se ljuset i tunneln som sist och slutligen inte är så jätte långt borta. Dessvärre känns det som om det tar månader att komma dit.

                  

                   

Sara Smeds
Publicerad 03.02.2016 kl. 18:25

Lite till gnäll om studierna

Började i dag en ny kurs i psykologi och fick en ordentlig käftsmäll då föreläsaren presenterade kurslitteraturen, tentdatum mm. Om jag trodde jag hade mycket att göra före denna kurs så vet jag inte vad jag skall kalla "arbetsbördan" jag har nu. Fick ta och börja ställa in annat program jag hade planerat hinna med innom de komande veckorna, så som årsfester, och prioritera studierna högre i stället. Svider lite då det hade varit roligt att delta i Kårens årsfest, men alltid räcker inte tiden till. Lite rikare får jag ju dessutom känna mig nu då jag ändå sparar flera pengar genom att avsåt festligheten.

                   

Sara
Publicerad 01.02.2016 kl. 17:39

År 2015 anlände i går

Femte boken i samlingen har anlänt. VI har som vana att under året samla ihop foton och längs med årets gång skapa ett fotoalbum via Ifolor. I går ramlade fotoalbum 2015 in genom postluckan. Det är alltid lika trevligt att nu och då plocka fram de gamla fotoalbumena och komma ihåg åren som gått, se hur man har förändrats, ens omgivning har ändrat och hur ens umgänge utvecklas.

Sara
Publicerad 30.01.2016 kl. 10:48

Detta är min offentliga dagbok.


Främsta orsaken till att en blogg som denna existerar, är för att det ibland är skönt att få skriva av sig, skriva om saker som känns aktuella, reflektera över vardagen, berätta vad jag gjort, saker jag funderat över eller kanske bara konstaterat. Att lägga upp bilder och minnas tillbaka är en anna rolig del med att skriva på en blogg.

Delvis klottrar jag på denna blogg av eget intresse, och tillika uppdaterar jag människor som jag inte träffar så ofta om vad som händer i mitt liv just nu, vilket jag ser som ett extra plus. Kort förklarat är detta min offentliga dagbok.

Denna offentliga dagbok startade år 2016 och flyter på tillsvidare. Som med en riktig dagbok skriver jag nu och då, då det faller mig in. Således är detta ingen blogg som jag medvetet håller igång.

2016 var för mig varit ett år av utveckling. Under året har jag lyckats bli färdig kandidat i filosofi och påbörjat magistersstudierna. 2016 var ett övergångsår, det handlade om att avsluta en del och påbörja en annan.

2017 kommer vara ett annorlunda år. Att säga att det är ett nytt kapitel är att överdriva, men jag börjar närma mig slutet av ett kapitel jag befunnit mig i under de senaste åren.

Det som gör 2017 till ett annorlunda år är att det förmodligen blir mitt sista år i Åbo. Jag kommer arbeta med pro gradun och förhoppningsvis få den klar vid jul. På sätt och vis blir det ett vemodigt år. Åbo är fint och studietiden har varit spännande och något man aldrig kommer få uppleva igen. Och andra sidan känner jag att jag fått ta del av allt detta nu, och jag ser framemot att påbörja nästa steg i livet.

Under år 2017 kommer jag även ta mer avstånd från studielivet. Efter att ha varit en aktiv del av studielivet och dess verksamhet i form av styrelseaktivitet, kommer jag från och med årsskiftet inte längre vara en del av allt detta. Härefter är man endast gäst på evenemangen.

Studierna är alltså en stor del av mitt liv just nu, och även om jag talar i tonen att studierna börjar närma sig sitt slut så är det en bit kvar innan jag är klar för arbetslivet. I framtiden kommer jag att arbeta som ämneslärare i skolämnena filosofi, psykologi, hälsokunskap och livsåskådning. 

Mitt hem är en liten tvåa på 35 kvadrat. Den delar jag med Oskar som är min partner sedan sex år tillbaka. Förutom vi två så bor här två sköldpaddor, Columbus och Cleopatra, och ett okänt antal dammråttor. Dammråttorna har jag inte valt som husdjur, men paddorna brukar plocka fram dem lite härifrån och därifrån samt gömma undan då jag försöker damsuga upp dem. Vet inte hur de lyckas men så fort jag städat undan dammsugaren så dyker deras råttor upp igen.

Avslutningsvis kan jag presentera mig som Sara Smeds. Jag fyller 23 i april och är ursprungligen hemma från den lilla staden Borgå. Jag växte upp i en liten by på landet, där jag och min familj på sex personer bodde tillsammans under största delen av mitt omyndiga liv. Som 19 flyttade jag iväg till Åbo och drog sambon Oskar med mig. Vi stötte på varandra redan som 16 åringar och har sedan dess varit ett par. I Åbo bor vi än idag med vår lilla familj och trivs utmärkt. Längre än så har min historia ännu inte kommit, vad framtiden har att utvisa kommer att dyka upp i form av blogginlägg här på bloggen.