Magnetröntgen

Publicerad 02.03.2016 kl. 12:58

Förra veckan var jag på magnetröntgen till ett gammalt bekant ställe. Det var inte direkt ett saknat ställe jag besökte och känslan av att sitta där var heller inget jag sett framemot att få åter uppleva. Det var ledsamt att se alla barn som var där, en del såg man att var ledsna och oroliga och deras föräldrar såg utmattade och slutkörda ut, andra såg friskare och glada ut. Barnets Borg och hela området omkring byggnaderna är för min del ett ställe som endast framkallar frustration, nervositet och ångest. Man vill så gärna att alla som spenderar en stor del av sin tid där nu skall få ett lyckligt slut och ha lika tur som jag, men jag vet att alla inte har det. Tyvärr är världen inte en så lycklig plats.

Nu sitter jag och väntar på samtal från läkaren. Han eller hon skall ringa i dag, och trots att jag har svårt att se vad som skulle ha förändrats sedan jag senast var på undersökning så ät det lite pirrigt. Det är första gången de är jag sjäv som skall ha kontakt med läkeren, tidigare har jag varit underårig och allting har skötts via mamma. Nu har jag vuxit upp och blivit stor och då måste man även ta de jobbiga sakerna i egna händer.

Sara Smeds
Kommentarer (1)
Spamfilter
Skriv siffran 6 med bokstäver?
All styrka till dej! Man kan int förstå vad du gått igenom om man int själv ha gått igenom samma sak. Tungt, ledsamt, skrämmande... Lyckligt slut som tur! Ja skriver mitt slutarbete om långtidssjuka barn och deras upplevelser av sjukhusmiljön, och ha tänkt på dej flera gånger. Håller tummarna! Ha det bra.
Olivia03.03.16 kl. 12:13
Jo, de e nästan tyngre att se andra barn lida än att själv måsta genomgå de. Men man får se de positiva i allt och vara tacksam över att få vara frisk i dag och på vägen fått lära sig hur mycket hälsan faktiskt e att uppskatta, och hur obetydliga alla andra problem blir då hälsan tags ifrån en! :)
08.03.16 18:59

Detta är min offentliga dagbok.


Främsta orsaken till att en blogg som denna existerar, är för att det ibland är skönt att få skriva av sig, skriva om saker som känns aktuella, reflektera över vardagen, berätta vad jag gjort, saker jag funderat över eller kanske bara konstaterat. Att lägga upp bilder och minnas tillbaka är en anna rolig del med att skriva på en blogg.

Delvis klottrar jag på denna blogg av eget intresse, och tillika uppdaterar jag människor som jag inte träffar så ofta om vad som händer i mitt liv just nu, vilket jag ser som ett extra plus. Kort förklarat är detta min offentliga dagbok.

Denna offentliga dagbok startade år 2016 och flyter på tillsvidare. Som med en riktig dagbok skriver jag nu och då, då det faller mig in. Således är detta ingen blogg som jag medvetet håller igång.

2016 varr för mig varit ett år av utveckling. Under året har jag lyckats bli färdig kandidat i filosofi och påbörjat magistersstudierna. 2016 vår att övergångsår, det handlade om att avsluta en del och påbörja en annan.

2017 kommer vara ett annorlunda år. Att säga att det är ett nytt kapitel är att överdriva, men jag börjar närma mig slutet av ett kapitel jag befunnit mig i under de senaste åren.

Det som gör 2017 till ett annorlunda år är att det förmodligen blir mitt sista år i Åbo. Jag kommer arbeta med pro gradun och förhoppningsvis få den klar vid jul. På sätt och vis blir det ett vemodigt år. Åbo är fint och studietiden har varit spännande och något man aldrig kommer få uppleva igen. Och andra sidan känner jag att jag fått ta del av allt detta nu, och jag ser framemot att påbörja nästa steg i livet.

Under år 2017 kommer jag även ta mer avstånd från studielivet. Efter att ha varit en aktiv del av studielivet och dess verksamhet i form av styrelseaktivitet, kommer jag från och med årsskiftet inte längre vara en del av allt detta. Härefter är man endast gäst på evenemangen.

Studierna är alltså en stor del av mitt liv just nu, och även om jag talar i tonen att studierna börjar närma sig sitt slut så är det en bit kvar innan jag är klar för arbetslivet. I framtiden kommer jag att arbeta som ämneslärare i skolämnena filosofi, psykologi, hälsokunskap och livsåskådning. 

Mitt hem är en liten tvåa på 35 kvadrat. Den delar jag med Oskar som är min partner sedan sex år tillbaka. Förutom vi två så bor här två sköldpaddor, Columbus och Cleopatra, och ett okänt antal dammråttor. Dammråttorna har jag inte valt som husdjur, men paddorna brukar plocka fram dem lite härifrån och därifrån samt gömma undan då jag försöker damsuga upp dem. Vet inte hur de lyckas men så fort jag städat undan dammsugaren så dyker deras råttor upp igen.

Avslutningsvis kan jag presentera mig som Sara Smeds. Jag fyller 23 i april och är ursprungligen hemma från den lilla staden Borgå. Jag växte upp i en liten by på landet, där jag och min familj på sex personer bodde tillsammans under största delen av mitt omyndiga liv. Som 19 flyttade jag iväg till Åbo och drog sambon Oskar med mig. Vi stötte på varandra redan som 16 åringar och har sedan dess varit ett par. I Åbo bor vi än idag med vår lilla familj och trivs utmärkt. Längre än så har min historia ännu inte kommit, vad framtiden har att utvisa kommer att dyka upp i form av blogginlägg här på bloggen.