Det är såhär man skall känna

Publicerad 21.03.2016 kl. 21:34

För exakt en vecka sedan kom jag och Oskar hem till Åbo igen, utmattade men nöjda efter ett veckoslut i Paris.

Nu har man hunnit återgå till vardagen igen. Sista perioden för detta läsår har sparkat i gång, vilket är skönt. Jag oroar mig ofta för den ständigt närvarade stress som vilar över mig och alla symptom som kroppen försöker signalera och varna  en med. Senast i dag då jag var i skolan och kom att lyssna på vad människor runt omkring pratade om så kunde jag återigen konstatera att allt för många lider av samma problem. De vanliga fraserna "hej hur mår du" besvaras lika ofta med svaret "inte så bra" som det automatiska svaret "bra". Folk pratar om hur dåligt de mår på grund av all stress, hur de seriöst är rädda för att gå in i väggen och hur de måste rensa bort alla fritidssysselsättningar för att inte fullständigt braka ihop. Man hör på dem att de är allvarliga med va de säger, det är inget "tyck synd om mig" prat eller vardags klagan. Eller och andra sidan, tyvärr har denna klagan blivit en form av vardagen.

Det hemska är att det för mig kommer som en lättnad att höra att man inte är den enda som ständigt har känslan av att ta vatten över huvudet, ha kramper i mage, hög puls, oron i kroppen. Att folk är så stressade kommer inte som en chock, det kommer som en lättnad. Då är jag som alla andra, detta är det normala. Det är såhär samhället skall se ut.

 

            

Stunderna då man inte känner någon stress är få, ofta handlar det om några timmar, sedan blir man återigen påmind om vardagen. Resan till Paris var ett exempel, man var borta från all stress och kunde fokusera på att ha roligt, men med jämna mellanrum blev man återigen påmind om att vardagen väntar och klumpen i magen var där igen. Trots att jag valt denna väg själv, trivs med min vardag, gillar att studera, känner mig lycklig och upplever mig ha motivation så finns alltid den plågsamma känslan där. Känslan som har blivit en allt för stor del av livet, den som fläckar vardagen, och hänger som en skugga över allt annat. Problemet finns inte bara hos oss unga, hos oss studerande, hos oss som pressas av att producera, problemet finns i samhället. Det är inte såhär folket skall må.

Tillika vill man inte klaga. Som bäst rullar en dokumentär på i bakgrunden där den råa sanningen visas, hur flyktingar lever. Det går inte ens att tänka sig hur det är att leva i deras skor. Då känner man sig smutsig då man klagar. Skall man bara vara finsk, tiga och vara nöjd med det man har? Eller är det en ny folksjukdom som växer fram i vårt västerländska samhället? En folksjukdom skapad av oss själva.

 

Sara Smeds
Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 6 med bokstäver?

Detta är min offentliga dagbok.


Främsta orsaken till att en blogg som denna existerar, är för att det ibland är skönt att få skriva av sig, skriva om saker som känns aktuella, reflektera över vardagen, berätta vad jag gjort, saker jag funderat över eller kanske bara konstaterat. Att lägga upp bilder och minnas tillbaka är en anna rolig del med att skriva på en blogg.

Delvis klottrar jag på denna blogg av eget intresse, och tillika uppdaterar jag människor som jag inte träffar så ofta om vad som händer i mitt liv just nu, vilket jag ser som ett extra plus. Kort förklarat är detta min offentliga dagbok.

Denna offentliga dagbok startade år 2016 och flyter på tillsvidare. Som med en riktig dagbok skriver jag nu och då, då det faller mig in. Således är detta ingen blogg som jag medvetet håller igång.

2016 varr för mig varit ett år av utveckling. Under året har jag lyckats bli färdig kandidat i filosofi och påbörjat magistersstudierna. 2016 vår att övergångsår, det handlade om att avsluta en del och påbörja en annan.

2017 kommer vara ett annorlunda år. Att säga att det är ett nytt kapitel är att överdriva, men jag börjar närma mig slutet av ett kapitel jag befunnit mig i under de senaste åren.

Det som gör 2017 till ett annorlunda år är att det förmodligen blir mitt sista år i Åbo. Jag kommer arbeta med pro gradun och förhoppningsvis få den klar vid jul. På sätt och vis blir det ett vemodigt år. Åbo är fint och studietiden har varit spännande och något man aldrig kommer få uppleva igen. Och andra sidan känner jag att jag fått ta del av allt detta nu, och jag ser framemot att påbörja nästa steg i livet.

Under år 2017 kommer jag även ta mer avstånd från studielivet. Efter att ha varit en aktiv del av studielivet och dess verksamhet i form av styrelseaktivitet, kommer jag från och med årsskiftet inte längre vara en del av allt detta. Härefter är man endast gäst på evenemangen.

Studierna är alltså en stor del av mitt liv just nu, och även om jag talar i tonen att studierna börjar närma sig sitt slut så är det en bit kvar innan jag är klar för arbetslivet. I framtiden kommer jag att arbeta som ämneslärare i skolämnena filosofi, psykologi, hälsokunskap och livsåskådning. 

Mitt hem är en liten tvåa på 35 kvadrat. Den delar jag med Oskar som är min partner sedan sex år tillbaka. Förutom vi två så bor här två sköldpaddor, Columbus och Cleopatra, och ett okänt antal dammråttor. Dammråttorna har jag inte valt som husdjur, men paddorna brukar plocka fram dem lite härifrån och därifrån samt gömma undan då jag försöker damsuga upp dem. Vet inte hur de lyckas men så fort jag städat undan dammsugaren så dyker deras råttor upp igen.

Avslutningsvis kan jag presentera mig som Sara Smeds. Jag fyller 23 i april och är ursprungligen hemma från den lilla staden Borgå. Jag växte upp i en liten by på landet, där jag och min familj på sex personer bodde tillsammans under största delen av mitt omyndiga liv. Som 19 flyttade jag iväg till Åbo och drog sambon Oskar med mig. Vi stötte på varandra redan som 16 åringar och har sedan dess varit ett par. I Åbo bor vi än idag med vår lilla familj och trivs utmärkt. Längre än så har min historia ännu inte kommit, vad framtiden har att utvisa kommer att dyka upp i form av blogginlägg här på bloggen.